Otursförföljd?

Jag börjar misstänka att gud faktiskt inte tycker om mig särskilt mycket. Jag menar, allt går så himla snett hela tiden. Jag kämpar och hoppas och tror att nu, faderittan, ska vi äntligen flytta, nu ska jag få det där jobbet jag så gärna vill ha för jag var ju så söt på intervjun och kan det inte vara AIKs tur att vinna allsvenskan och kan det inte gå åtminstone en hel vecka utan bråk mellan mig och min pojkvän? Men, det händer bara aldrig.
Trodde du ja!, tänker gud och hånflinar mot mig och langar ner en apelsin som tröst och alla hans änglar fnissar åt mig och flashar brösten och dricker skumpa i bubbelpool. Det kommer aldrig att happen darling.

(Ursäkta bilden. Det är bara så att min gud råkar vara väldigt lik Ariels pappa.)